KATEGORIER
Distrikt 1
Distrikt 2
Distrikt 3
Distrikt 4
Distrikt 5
Distrikt 6
Distrikt 7
Distrikt 0
Radioklubbar
Radioorganisationer
Amatörradioföretag
Övrigt
  STARTSIDA SÖKTIPS EVENEMANGSTIPS AMATÖRRADIOBLOGGEN KONTAKT BLI UTSTÄLLARE

Besök oss på Facebook Ta del av vårt RSS flöde Läs vår blogg

Select language

 

SM2CEW - Peter Sundberg


Start

Film

Bilder

Event

Karta
SM2CEW - radioamatör i norr
Min bana som radioamatör börjar hösten 1969 då jag 13 år gammal tillsammans med min far besökte en radioamatör. Radioamatören i fråga var min fars kollega och mycket goda vän Nils-Ivar, SM2BPE. Upplevelsen jag fick när jag steg in i ett rum fullt av radioutrustning slog an en ton i min hjärna som sedan aldrig har släppt. Jag bestämde mig där och då att jag också skulle bli radioamatör.

Nils-Ivar hade en National HRO mottagare med en enorm ratt i mitten och en TBS-50 sändare. Amerikanskt, och hur tjusigt som helst! Utanför huset hängde en tråd tvärs över gatan. Med denna utrustning genomförde Nils-Ivar under vårt besök en telefonikontakt med en radioamatör i USA. Senare har jag förstått att detta var på 10m, amplitudmodulering. Trots att jag inte var van vid att lyssna på kortvågsignaler så kunde jag följa konversationen helt och fullt. Mitt intresse för rymdfärder var stort vi den tiden så jag följde allt som hände på den fronten. Under sommaren -69 hade Apollo landat på månen så lite vana att lyssna till radiokommunikation hade jag fått genom den återgivning av konversationen mellan astronauterna och Houston Control Center som spelades upp i radio och TV. Det var sannolikt det som gjorde att jag uppfattade vad radioamatören i USA förmedlade till oss i Luleå den lördagseftermiddagen, via radio på 10m amplitudmodulering.

Min far uppfattade tydligen vad som hänt med mig eftersom jag den julen fick en BC-312 i julklapp. Radion hade köpts in via postorder (Hobbex) och Nils-Ivar hade byggt ett prydligt nätagg till den som ersättning för de roterande omformare som strömförsörjt mottagaren när den satt i ett bombflygplan. Detta var inledningen på en period med mycket lite sömn och mycket radio. Jag lyssnade på alla frekvenser där det förekom någon sorts utsändning, BC, maritime, flyg och annat skumt som jag inte kunde identifiera. Runt 2 MHz kunde jag kväll efter kväll lyssna på samtal från fastlandet till båtar, något som fascinerade mig.

Redan tidigt stod det klart att jag måste lära mig telegrafi för att kunna få ett amatörradiocertifikat. Men inte bara det, jag måste också fylla 14 år, det var åldersgränsen för C-certifikat vi den tiden. Min födelsedag är i början av maj, så med den tid det tar att lära sig telegrafi i 40-takt så hinner jag nog fylla 14 år så att jag uppfyller kraven för certifikatet. Mycket lämpligt fick jag reda på att Västerås radioklubb avsåg att sända telegrafiutbildning på 80 och 40m under vintern/våren. Jag hakade naturligtvis på detta, trots att jag var långt från Västerås och utsändningarna var svaga och störda. Vill minnas att det var Donald SM5ACQ och Kjell SM5CKC som var lärare vid de flesta utsändningar. Vilket fantastiskt koncept det var att köra telefgrafiutbildning för nybörjare på kortvåg! Inte bara fick man brottas med svårigheterna att lära sig telegrafi, örat lärde sig också att filtrera bort störningar på ett sätt som troligen har hjälpt mig under hela min bana som radioamatör. En BC-312 är vid som en ladugårdsdörr så det var inte lätt att hitta de bitvis svaga utsändningarna, men jag visste ju inget om CW-filter vid den tiden så jag kämpade på så gott jag kunde.

Det räckte dock inte med den telegrafiutbildning jag tillägnade mig via utsändingarna från SK5AA. I takt med att våren kom så blev också konditionerna sämre så jag missade ett flertal lektioner under perioden. På senhösten 1970 öppnade sig däremot nya möjligheter att få utbildning. Luleå Sändaramatörer vaknade till liv efter en tids slummer och i den nya klubblokalen byggdes en lektionssal för telegrafiutbildning. Sigvard, SM2CYG ordnade hårdvaran medan Stig SM2EFB, Tommy SM2BAI och Kjell SM2AZH stod för telegrafilektionerna. Nu blev det drag i telegrafikunskaperna. Under vintern började det gå så bra att tid för prov bokades hos Televerket. Den 11 juni 1971 landade äntligen certifikatet i brevlådan. Efter lite kohandel med Televerket fick jag signalen SM2CEW. Signalen hade jag "testat" tillsammans med min kompis Micke SM2BLY som fick sitt cert vid samma tidpunkt. Vi gick igenom olika lediga signaler i E:22-matrikeln för att hitta var sin signal med god CW-rythm. Min blev alltså CEW och Micke valde BLY. Mitt suffix hade tidigare tillhört en tämligen känd kvinnlig radioamatör, Eva SM5CEW. Det fick jag veta långt senare av några SM5'or som kände Eva. Inte för att det berörde mig särskilt mycket.. men det är alltid bra att ha historien klar för sig.

En sändaramatör behöver en sändare. Min stora lycka var att en av Sigvard SM2CYG's elever just hade byggt en sändare enligt en ritning i QTC. Sändaren bestod av två EL84 och var kristallstyrd, inmatade effekt var 10 watt. Sagt och gjort, jag köpte sändaren. Byggare/ägare var Calle Pettersson, en mycket radiointresserad vän som långt senare skulle skrida till verket och själv ta amatörcertifikat. Calle är nu mest känd under signalen SM2K - SM2Kalle. Vi som tittar på Nordnytt på SVT känner även Calle som en god reporter, tillika fotograf och ljudtekniker.

Vem har man då sitt första QSO med? Jo, naturligtvis den "Elmer" som visat vägen till hobbyn, i detta fall Nils-Ivar, SM2BPE. Sagt och gjort, med nervös handled så genomfördes ett premiär-QSO på 80m, kanske lika speciellt för bägge inblandade. För mig var det i alla fall stort. Vi fick bägge två anledning att prata om vårt första QSO, mer än en gång. Nils-Ivar blev nämligen så småningom blev min chef, en roll han innehade ända fram till han alldeles för tidigt blev Silent Key i början av 80-talet.

Första hälften av 70-talet var en orgie i radiamatörreri! Oväsentligheter som skola kom mycket längre ner på prioritetslistan. Som tur var hade jag en radioamatör som klassföreståndare, Jerker SM2AOR. Han förstod (nåja..) varför jag var så trött hela tiden. Däremot levde jag upp på rasterna. Jerker hade ordnat så att skolan hade en klubbstation, SK2BI, med mycket fin utrustning. Antennen var en dröm, en 3 elements beam i toppen av en hög mast på skolans tak. Antennen reste sig högt över Luleås omgivning och kunde ses från långt håll. I klubblokalen i skolans källare spenderades huvuddelen av rasterna, jagandes DX på 20/15/10m. En och annan lektion kan nog ha missats, det är ju lätt att glömma tiden när man är radioamatör..

Mitt radiointresse uppmärksammades av Pliktverket och någon annan. 1976 kallades jag till militärtjänst vid S1, 450 dagar vid specialkompaniet på Lovön i Stockholm. Utmärkt, radio hela dagarna!! Att göra lumpen vid ett signalregemente var rena drömmen. De som inte kunde telegrafi fick lära sig det, jag nyttjade telegrafilektionerna till att skapa ledighet på löpande band. Det fanns nämligen en regel som sa att när man klarat tre takter, ex. vis gått från 40 till 50-takt i steg om 5 tecken per minut, så fick man en halv dags ledighet. Jag meddelade telegrafilärarinnan att jag ville börja med 25-takt eftersom jag var lite osäker. Hon kunde inte ana att jag med lätthet kunde konversera i timmar på telegrafi i 250-takt. Lärarinnan var mycket imponerad av menige Sundberg som i raskt takt avverkade mottagnings- och sändningsprov och intjänade massor med fridagar. En riktig höjdpunkt var att bli tilldelad försvarets guldmedalj i telegrafering. Den är jag fortfarande stolt över i denna dag. Sambandsövningar med RA200 var hur kul som helst. Vi var ett helt gäng radioamatörer på kompaniet och mellan tjänstgöringspassen då "VJ" konverserade krypto med "VP" så körde vi amatörradio på 80m med varandra. Icke radioamatörer fick trampa gris åt oss så att vi hade ström i våra RA200.

Militärtjänsten avslutades på hösten 1977 med att jag fick anställning i den bransch där jag befann mig. Fina fisken, radio även på jobbet! Arbetsuppgifterna hade jag ända fram till 1992 då omstruktureringar gjorde att allt förändrades. Kalla kriget hade upphört och Warszwapakten såg inte längre ut som den gjorde då jag började min anställning. Det fanns med andra ord mindre av intresse att lyssna på i etern i den verksamhet där jag jobbade. Därför övergick jag till att ha radion som hobby (enbart) och syssla med annat under arbetstid. Det fungerar det också, hur svårt det än kan vara att tro det.

Hur som helst, några röda trådar har alltid funnits i min bana som radioamatör:

- CW is King!

Telegrafi är den mode som jag gillar allra bäst. Därför är det självklart stor övervikt för CW-kontakter i loggen. Vad vore DX-jakt och EME utan CW!

- DX is!

Att jaga DX är riktigt roligt. Och det var faktiskt mycket roligare innan DX-cluster och chatsidorna gjorde entré, då var man som DX-are tvingad att gräva fram de rara stationerna helt på egen hand. Fantastiskt lärorikt. Anledningen till att jag fastnade för EME var att jag då kunde jaga DX på VHF/UHF/SHF och inte bara köra lokala QSO'n.

- Work all bands!

Varför inte nyttja alla våra frekvenser? Är själv QRV 160m - 3cm med undantag för 6 och 9cm.

- Contesting is fun!

Tävla med radio är både utmattande och kul på samma gång. Min första test kördes 1972, sedan har det rullat på hela tiden. Några hedrande placeringar har det allt blivit genom åren, både i nationella och internationella tävlingar. Under en lång tid sammanföll tävlandet med utveckling av lokal klubbverksamhet, framförallt vid SL2ZZU och SK2DR. Därefter har det i huvudsak handlat om satsning från eget QTH.

- QRP.. nåja..!

Jo, det är riktigt roligt att köra med låg effekt. Förutom dagarna med C-cert då jag körde ca 8w så byggde jag även en QRP-transceiver i mitten av sjuttiotalet och körde portabelt. Det var en klassisk Heathkit HW-7. Numera kör jag oftast med en FT-817, både hemifrån och från skogen.


Hur får jag då dagarna att gå nuförtiden, när detta skrivs 42 år efter att jag fick mitt amatörradiocertifikat?

- Alldeles utmärkt är svaret, jag fortsätter att vara aktiv på alla band och i alla möjliga sammanhang. AM på 80m, jaga DX på 160m, SSA portabeltest eller EME på 13cm, allt är kul. Bland det första jag gör när jag kommer hem från jobbet är att slå på radion. Slår av den det sista jag gör innan jag går och lägger mig. Att lyssna på amatörradiobanden är bättre än alla nyhetssändningar och kvällstidningar i världen. Varför låta annat stjäla tid från hobbyn?

73 de Peter SM2CEW
www.sm2cew.com
E-post
Hemsida

Vägbeskrivning



Söker Distrikt 2


Utställare

SM2CEW - Peter Sundberg
SM2CEW - radioamatör i norr
Kategori
Landskap
Kommun
Frisök


Streamcode. Webb-TV och Ny Webbdesign




Evenemangstyp
Kategori
Landskap
Kommun
Frisök




Copyright © Svenska Turistkanalen AB | Om cookies | Copyright & Disclaimer | A website by Streamcode
Klicka gärna på annonserna: